Struktur slutar inte vid klassrumsdörren – den fortsätter ut på skolgården

När vi pratar om NPF-anpassningar landar samtalet ofta i klassrummet.
Vi pratar om möblering, bildstöd, tydliga instruktioner och förutsägbarhet.
Allt det där är viktigt, men vad händer när lektionen tar slut och rasten börjar?

För många elever, särskilt elever med NPF, är skolgården skolans mest krävande miljö.
Den är stor, rörig, ljudlig, socialt komplex och ofta otydligt organiserad. Samtidigt förväntas eleverna vila, umgås, leka, lösa konflikter och återhämta sig.

Raster utan struktur kan kräva mer energi än de ger

Raster är tänkta att fylla på energi.
Men för många elever blir de istället en plats där energi förbrukas snabbt.

• Oskrivna sociala regler
• Otydliga förväntningar
• Hög ljudnivå och rörelse
• Snabba skiften

När förväntningar och ramar är otydliga behöver eleverna själva tolka vad som gäller. För elever som har svårt att läsa situationer eller oskrivna regler kan detta leda till återkommande misslyckanden på rasterna, något som påverkar både trygghet, självkänsla och lärande.

Att synliggöra det osynliga

I vårt arbete med skolgården står vi nu i startskedet av ett viktigt förändringsarbete. Vi har börjat med att kartlägga och dokumentera de regler som finns samt ställt oss frågorna: var ska de gälla, när ska de gälla och för vad gäller dem.

Nästa steg blir att tydliggöra skolgården genom olika zoner för lek, lugnare aktiviteter och återhämtning, där regler och förväntningar görs synliga direkt i miljön genom att ge varje zon en egen symbol för att eleverna snabbt ska kunna navigera sig på skolgården. På baksidan står sedan reglerna för den zonen, vilket gör dem lättillgängliga. Reglerna kommer även vara samlade i hallen så att eleverna på väg ut får en överblick över vilka strukturerade aktiviteter som finns att tillgå på skolgården. Informationsytan kan även fungera förberedande för de elever som har behov av det.

Gemensam samsyn

Ett vanligt antagande är att mer struktur på raster kräver fler vuxna.
Vår erfarenhet och utgångspunkt är istället att tydliga ramar minskar behovet av att ständigt behöva “rycka in”.

När zoner, regler och förväntningar är synliga och gemensamma, skapas inte bara trygghet för eleverna, det skapar också en samsyn bland oss vuxna. Det minskar tveksamheter kring vad som gäller, hur vi ska agera i olika situationer och vilka ramar som ska hållas i vilken del av skolgården.

Det gör att vuxennärvaron kan bli mer konsekvent, trygg och förebyggande snarare än reaktiv. Mindre energi går åt till att reda ut otydligheter och mer kan läggas på relation, närvaro och stöd.

Skolgården är också en lärmiljö

Om vi menar allvar med inkludering kan vi inte låta dagens mest ostrukturerade miljö vara den plats där elever förväntas fungera helt på egen hand.

Skolgården är inte paus från pedagogik.
Den är en del av den.

När vi strukturerar utemiljön visar vi att:

• alla elever har rätt till återhämtning
• alla elever har rätt att förstå sin miljö
• alla elever har rätt att lyckas – även på rasten

Vi strävar mot en skoldag som håller, i alla miljöer.