Estetikens kraft

I nummer 5 (2021) av tidningen Förskolan finns en artikel där musikvetaren och författaren Lars Lilliestam intervjuas. Han berättar om sin forskning och om hur musiken påverkar oss och vårt mående. Musiken kan försätta oss i olika känslomässiga tillstånd, både i ett upplyftande, peppande syfte, men även som ett sätt att faktiskt skapa en öppenhet för smärtsamma tankar och känslor. Lilliestam (2021) belyser också hur musik kan vara viktigt för identitetsskapande och grupptillhörighet. Artikeln informerar även om att det ångestdämpande hormonet oxytocin frigörs när vi lyssnar på musik, likaså signalhormonet dopamin (som ger oss ett välmående) samt att stresshormonet kortisol kan sänkas vid musiklyssnande. 

Att estetiska uttrycksformer faktiskt har ett samband med hur vår hjärna påverkas är något jag beskrivit i inlägget De första sångerna föds där jag skriver om tre professorer vid Karolinska institutet, Ingmar Ernberg, Fredrik Ullén och Gunnar Bjursell, som driver hemsidan Den kulturella hjärnan . Där presenteras forskning som sammankopplar hjärna med kultur och som belyser relationer mellan t.ex. kultur – lärande och kultur – hälsa. I de två klippen längst ner på sidan tillämpningar som visar hur musiken påverkar den forna prima ballerinan Marta González samt den musicerande Henry, blir det så tydligt för mig hur viktigt det är att jag fortsätter att lyfta arbete med estetiska uttrycksformer. Min blogg handlar om estetiska lärprocesser med barn på förskolan, det handlar om lärande och pedagogik och detta hänger enligt mig ihop med vad jag tar upp ovan (vilket ju även den Den kulturella hjärnan  visar). För hur skapas ett lustfyllt lärande? Och hur möjliggörs olika vägar? Det flerdimensionella och multimodala, tankar, känslor och ett meningsskapande? Vad gör estetikens kraft med oss? Hur påverkas vi? 

Tillbaka till förskolan och mina observationer… Något som jag ständigt blir fascinerad av är ”bengunget” hos riktigt små barn. Det är 1-åringar som precis lärt sig gå, men som vid lyssnande av musik står bredbent med böjda knän och gungar upp och ner i takt till musiken. Ju äldre barnen blir desto mer utvecklas dansrörelserna men just detta ”bengung” verkar vara primärt, det bara uppstår som någon slags inneboende impuls. Barnen verkar också vara helt uppslukade av musiken och jag förmodar att oxytocinet, dopaminet och kortisolet är i rullning…En vårdnadshavare beskrev häromdagen hur de hade satt på riktigt bombastisk filmmusik med storslagna stråkar hemma och hur deras 2-åring helt hade gått upp i musiken. Jag blir så glad när jag får höra sådana saker, dels för att det ju är det jag brinner för men också för att mitt arbete förhoppningsvis väckt ett intresse hos vårdnadshavarna som gör att de uppmärksammar detta och vill återkoppla till mig. Det, och framförallt arbetet med barnen, ger mig kraft att fortsätta mitt undersökande av estetiska lärprocesser och hur det påverkar oss!