Varför kommer ni inte?

En kompis till mig undervisar på Karlstads universitet och konstaterade besviket och förvånat för en tid sedan att hon och många av hennes kollegor på universitet upplever att det är svårt att motivera studenterna. Trots att de har valt en utbildning, som de själva bekostar med dyra studielån, är det inte ett tillräckligt starkt incitament för att de ska dyka upp på föreläsningar eller lägga ned tid på att förbättra examinationer. ”Huvudsaken är att de får G på tentan, inte att de faktiskt lär sig något”, resonerar alldeles för många, enligt min kompis.

Till sist tröttnade hon på nonchalansen och på att förbereda föreläsningar som hälften av studenterna valde bort och så skrev hon ett mejl till alla sina studenter. Där förklarade hon hur besviken hon blev när de inte dök upp på föreläsningarna eller när de inte visade något intresse för ämnet. Sedan frågade hon rakt ut: Varför kommer ni inte? Ska jag ändra upplägg på kursen? Vad kan jag göra annorlunda? Alla svarade inte, men närvaron på föreläsningarna har ökat drastiskt sedan dess.

Det är ingen slump. Efter många års erfarenhet från gymnasiet valde hon en beprövad strategi för att nå fram till eleverna: att visa intresse och omsorg. Jag tänker på Tomas Nordahl, professor i pedagogik, som för ett par veckor sedan höll en uppskattad föreläsning på Karlstads universitet (se den HÄR) och som betonade den enskilda lärarens betydelse för elevens inställning till lärande. Jag tänker också på Marie Jonssons studie (läs den HÄR) om faktorer som påverkar elevers skolfrånvaro. Den visar bl.a. att relationen mellan eleven och skolans personal är en mycket betydelsefull faktor för ökad skolnärvaro. Slutligen tänker jag på Jonas Aspelin, professor i pedagogik, som forskar om relationell pedagogik och som menar att relationsskapande i allra högsta grad hör till lärarens uppdrag. Alla tre lyfter fram relationen mellan lärare och elev som central för elevens välbefinnande i skolan och därmed hens förutsättningar att lyckas i skolan.

Mejlet som min kompis skickade ut till studenterna gjorde skillnad! Elevernas frånvaro synliggjordes och deras lärare sökte upp dem för att göra dem delaktiga i problemet. Jag tror inte att detta är praxis på universiteten, ”det är ju vuxna människor som går där – de får väl ta eget ansvar”. Men studenterna på universitetet behöver, trots att de är vuxna, också ingå i en pedagogisk relation med sin lärare. Precis som barn och ungdomar stimuleras även vuxna elever av att känna sig sedda och bekräftade av sin lärare, något som kanske är lätt att glömma i hörsalarna på universitetet. Mellanmänskliga möten har inga åldersgränser. Såklart.