Alla ska med

Vi kan konstatera att meritvärdet för åk 6 på Norrstrandsskolan 4-6 ligger på en hög nivå (252,30) VT 2020. Genomsnittet för kommunen är 225,06. Vi kan dock se att skillnaden mellan våra flickor och pojkar är stor (261,82 jämfört med 243,03). Differensen är ca 19 meritvärdespoäng. Här har vi en utmaning att säkerställa att våra lärmiljöer är tillgängliga för samtliga elever. Det där var väl en ok analys av faktiskt mätbara siffror? En analys gjord på fakta. Skulle vi stoppa här skulle vår analys landa i att vi behöver fortsätta stärka våra flickor och hitta fler sätt att skapa tillgängliga lärmiljöer för våra pojkar.

Nu har ju Norrstrandsskolan 4-6 inte bara en klass i varje årskurs. Vi har tre klasser i årskurs 6. Om vi lämnar årskursens genomsnittliga meritvärde och går ner på klassnivå, vad ser vi då? Jo, då ser vi att den ursprungliga analysen inte håller. Det skiljer sig nämligen rejält mellan våra klasser när det gäller meritvärdet:

A: 213,14
B: 226,15
C: 280,83

Vi kan konstatera att det är en av klasserna som drar upp genomsnittet och gör det rejält. Det är meritvärdet i C som innebär att vi totalt ligger en bra bit över kommunsnittet. Vi har alltså en snedfördelning mellan våra klasser vilket gör att måttet meritvärde inte håller för vår del. Kort sagt: vi brister i likvärdighet.

Och vad händer om vi tittar bakom fakta och alla siffror och decimaler? Där finns ju våra elever. I våras var det 9 stycken av våra 78 sjätteklassare som vi inte lyckades med utirån ett betygsperspektiv. Elever som alla har olika förutsättningar och lärstilar och har gjort olika resor från de att de började i förskoleklass till våren i sexan.

Vår utbildningschef redovisade motsvarande resultat på rektorernas uppstart. I kommunen är det 119 elever som inte når fullständig gymnasiebehörighet. Det är 119 för många. På vår skola har vi 9 för många. Jag vet att det är lätt att titta på meritvärde och se hur det utvecklas över tid. Jag gör det också. Meritvärdet är ett viktigt mått. Det viktigaste måttet är dock att säkerställa att vi inom grundskolan inte stänger några dörrar för våra elever. Gymnasiebehörighet är inte en fråga för rektorer i åk 7-9, det är en fråga för alla rektorer oavsett vilka åldrar vi arbetar med.

Vad vill jag säga med detta nu då? Jo, hur viktigt det är med analys. Analysen är en förutsättning för allt förbättringsarbete. Jag bedömer att vi generellt behöver ta stora kliv när det gäller detta för att kunna genomföra några förbättringar alls. Min hypotes är att analys först måste vändas inåt innan den kan vändas mot verksamheterna. Det innebär att vi alla som arbetar i skolan behöver förstå varför vi gör som vi gör när vi gör det vi gör. Vi behöver även förstå vilka förutsättningar vi skapat för våra elever. Vi behöver även använda det vi kommer fram till för att säkerställa att våra elever för rätt stöd i rätt tid.

Rent praktiskt innebär det att fullt ut fokusera på att ytterligare spetsa till vår kompetens kring lärmiljöer genom analysarbete. Det kommer frigöra resurser, som vi i sin tur kan lägga på att utmana våra elever ännu mer, så att deras utveckling fortsätter framåt och uppåt. Vi måste bli bättre på att se vår egen roll som en del av elevernas lärmiljö och de förutsättningar vi skapat. Om det inte fungerar kring en elev, så är det vi som måste förändra våra attityder, vårt bemötande och vår didaktik. Det är särskilt viktigt när vi ser brister i likvärdigheten i våra verksamheter och mellan våra klasser.

Vi rektorer har en nyckelroll när det gäller att säkra likvärdigheten. Vi är den på skolan som ska ha överblick och koll på hur det går i våra verksamheter. Vi behöver se till att våra pedagoger får rätt förutsättningar att genomföra sina uppdrag. Det viktigaste är att hålla koll på kärnuppdraget: alla elever ska få den stöttning de har rätt till. Det säkerställs genom ett aktivt elevhälsoarbete som genomsyrar alla verksamheter inom skolan. Alla ska med. Nu kör vi!
/Magnus Sjödin, rektor