Förödelsedag?

För några dagar sedan så fick jag äntligen se frukten av en idé jag funderat på en tid. Det är inte min idé på något sätt men jag har i år äntligen fått möjlighet att testa den.

Jag fick höra idén ifrån Måns Möller. Nu var det inte hans idé heller men det är han som berättade om den i en väldigt personlig show. Måns Möller: Jävla pajas – det här skojar du inte bort. Tyvärr kan jag inte hitta den och länka någonstans. Men så här beskrivs den på SVT…

”Komikern Måns Möllers hyllade soloföreställning om hans familjesituation och sonens diagnos med autistiskt syndrom. Det pendlar mellan mörkaste förtvivlan och ljusa glädjestunder när Måns varvar humor och allvar.”

Då jag själv är förälder och delar Måns erfarenheter här så grep den mig väldigt djupt. I en liten del av föreställningen berättar Måns om när de ska välja skola till sonen. De tittar runt på olika skolor och är som föräldrar djupt engagerade för att hitta den bästa skolan åt sitt barn. På ett ställe så ska de just lämna skolan efter ännu en förevisning som liknade alla de andra. Då säger plötsligt en i personalen… ”Jo, en sak till. Vi firar alltid födelsedagar här på skolan för dom här barnen…” (Ungefärligt citat).

Där blev skolvalet plötsligt självklart.

Det skulle det varit för mig också. Erfarenheten av ett barn som blir förbivuxet av sina småsyskon, som inte kan gå själv utanför trädgården. Som har far och morföräldrar som främsta gäster när man fyller år. Som redan när man lämnar förskolan har hamnat en bra bit efter sina jämnåriga. Då värderar man vissa detaljer otroligt högt.

I alla fall… Detta läsår är jag halva min tid i en anpassad studiegrupp. Jag berättade om mina tankar för arbetslaget. Nu har jag några av världens absolut bästa kollegor så det fanns inte en tillstymmelse till tvekan. Självklart skulle detta göras även hos oss. Vi beslöt oss för att hålla det på en nivå vi skulle kunna upprätthålla, men självklart en tårta, sång och en personlig present.

Efter att nu för några dagar sedan ha genomfört vårt första kalas så kan nog inget få mig att släppa detta. En så otrolig glädje och uppskattning. Att få fira och bli sedd omgiven av jämnåriga är något som jag är övertygad om är väsentligt för en positiv självbild. Så istället för att bli en förödelsedag, en påminnelse om ensamhet. Låt det bli en dag att växa.

Ser vi särskilt till barnen vi har i våra anpassade grundskolor så kommer de dessutom inte sällan från olika delar av stan och saknar ofta möjlighet att umgås utanför skolan. Deras sociala liv är i mycket bundet till just vardagen i skolan. Så sätt lite guldkant på den. Det skadar inte, även era ögon kommer bli blanka…

/Stefan