Det skakar om… (inget ont om basket)

Jag pratade idag med några högstadieelever som kände sig bortkörda från sin skolgård. Det skakar om mig!  Den var till för de yngre barnen sa de. Som trettonåring vill man ju också leka såklart, det vill vi alla, men av någon anledning underhåller vi högstadiehårdarnas asfaltsöknar med helt andra syften? I bästa fall har gården schyssta sittplatser, några träd, någon basketkorg. Varför är det så? Ska en arbetsmiljö verkligen erbjuda minsta möjliga till de barn som växer upp i den nya staden? Skolverket har inte uppdrag eller många åsikter om utemiljö men är det så att vi samtidigt ser högstadieelever som vuxna, som att de inte har behov att vara kreativa ute, sitta och prata under lektioner eller raster.

Är man intresserad av att utveckla utemiljön så går ett tåg just nu och det finns ett hav av nu kunskap och ny forskning. Regeringen tycker att detta är viktigt och därför kommer det att finnas möjligheter att förändra, för de som vill. Mitt uppdrag som verksamhetsutvecklare är att processleda förändringen av skolgården som demokratisk process till färdig funktion. Skolan äger dock processen och behöver ta till sig nya synsätt för att klara av detta.

Våra barn befinner sig 1,5 år på skolgården under sitt liv och den är deras arbetsplats! Kan barnen påverka den platsen? Ja bäst om vi ordagrant utgår från frågorna om vad de vill leka och hur pedagogerna vill jobba! 

Visst är det roligt att spela basket men fanns tankar om jämlikhet, pedagogik och hälsa med när vi byggde vår skola? Kanske var det så, men om det inte var det eller uttrycken inte längre finns så är det taktiskt sett nu som vi ska ta tillvara idéer och värden som tar tydliga steg mot en trevlig och kreativ skola.