Elever med läs- och skrivsvårigheter kan få samma förutsättningar i skolan som alla andra med hjälp av digitala verktyg.

De senaste årens fantastiska utveckling av digitala verktyg för elever med läs- och skrivsvårigheter skulle i många fall kunna kompensera funktionsnedsättningen. Det är bara så svårt att få till det. Talsyntes och rättstavningsprogram blir alltmer avancerade och vanliga. Skriven text blir uppläst, och talade ord kan omvandlas till text. Rättstavningsprogram känner av om ett ord är rätt i sammanhanget. Digitala läromedel erbjuder uppläst text. Text i en vanlig bok går att fotografera och omvandla till en uppläsningsbar redigerbar text.

Möjligheterna att söka och dela information på olika sätt har blivit enorm. I många fall är tekniken inbyggd i verktyget eller finns som ett gratistilägg på nätet, så det kostar inte så mycket. Trots detta är det många elever som inte får reda på vilka möjligheter som finns.

Hur ska man få skolans pedagoger att ta till sig tekniken och pedagogiken? Kan det vara så enkelt att det beror på att lärarkåren till stor del är ”digitala invandrare”, då medelåldern för en grundskollärare är 46 år (2012). Får vi bara fasa ut ”grottmänniskorna” så kommer allt att lösa sig. Flertalet av de pedagoger som nyttjar mina tjänster på skoldatateket är de som redan har skapat sig en trygghet inom IKT området och vill lära sig mer, och jag vill inte påstå att det är åldersrelaterat. Det här förhållningssättet återspeglas inte bara inom ”alternativa verktyg” utan jag tror att den digitala klyftan ökar i den svenska lärarkåren.

Med det här blogginlägget hoppas jag på en livlig debatt, där vi hjälps åt att hitta de felande länkarna som ska leda till en bra utvecklingsplan för IKT i den svenska skolan.