Yngre men inte sämre – om den problematiska språkhistorien

Nils Dverstorp, lektor i svenska språket

Översättningen av Bibeln till svenska under 1500-talet brukar inom svensk språkhistoria markera övergången från fornsvenska till nysvenska. Det här arbetet inleds med en översättning av Nya Testamentet 1526, vilket följs upp av en översättning av hela Bibeln 1541. För en student i språkhistoria, som har tragglat sig igenom runinskrifter och snåriga och obegripliga medeltida texter, känns nog Bibelöversättningarna riktigt moderna. Plötsligt går det att läsa och förstå texten utan några större problem. Studenten studsar kanske till över stavningen eller märkliga och ålderdomliga ordval, men på det hela taget är texten begriplig för en modern läsare. Effekten av 1400-talets omfattande språkförändringar blir plötsligt konkreta och tydliga. I sin hemtenta i språkhistoria kan studenten tryggt konstatera att vi är hemma: ”Det här är svenska!” Det som händer i språkhistorien därefter handlar i stort sett om språklig puts, om vi ska vara lite krassa: Äldre ord försvinner och ersätts med modernare, stavningen justeras successivt och en och annan egendomlig böjning försvinner. För den religiöst lagda blir symboliken kanske uppenbar: Det ska till en översättning av Bibeln för att bringa lite ordning i svenska språket. Läs mer här